På väg igen på en fyra dagars tur över landet via skövde, ullervad och stockholm för att sen landa mjukt hemma i Malmö på lördag lunch. Men det var inte mina resplaner jag tänkte skriva om utan vad jag såg på bussen på väg till centralen i morse.
Bussen var full till bristningsgränsen men jag fick en fällstol där barnvagnarna ska stå. Sist kom det på en liten tjej i lila overall, rosa fleecemössa och ljuslila ryggsäck. Smidigt krånglade hon sig fram bland de stående resenärerna och hamnade mitt framför mig.
Här kunde jag ha gjort dagens goda gärning och resa på mig så flickan fick sitta men det gjorde jag tyvärr inte. Jag satt i stället och funderade på hur gammal hon kunde vara. Ute helt ensam i rusningstid och åker buss.
Flickan stod obekymrat och parrerade bussens krängningar medan jag funderade på om jag skulle hinna ta emot henne om hon skulle trilla.
På centralen skulle vi båda gå av och jag följde efter henne för att se till att hon inte blev bortrövad av någon hemsk gubbe. Själv gick hon och sparkade en isklump framför sig som förbipasserande snällt fick väja för eller hoppa över. Kvickt hoppade hon sen på en ny buss precis när dörrarna gick igen. Så fortsatte hon sin färd till skolan.
Hon var absolut inte äldre än 8 år. Så liten men samtidigt så stor. I den stora världen.
