Under mitt relativt korta liv har jag tänkt mycket på ensamheten.

När känner jag mig ensam? Varför känner jag mig ensam?
När FÅR JAG LOV att känna mig ensam?

Den här veckan har jag kommit på att jag tänker annorlunda kring ensamhet än jag gjorde för bara två år sedan. Nu när jag känner mig ensam är det oftast inte den STORA ENSAMHETEN som kommer över mig och slukar allt som är jag. Så var det alltid förr.
Spring för livet från det där läskiga monstret, tänkte jag skrämt för mig själv och la benen på ryggen.

Nu är det annorlunda. Ensamheten har blivit något lite ofarligare, den kan till och med vara lugnande. IBLAND.

Jag har en gammal idé om att ensamhet och VUXENHET hänger samman, en osynlig tråd svajar mellan dessa två enheter och på något konstigt sätt utplånas ensamheten av vuxenheten. Jag har aldrig nått tråden och följt den till slutet.

Gjorde nyss ett aningen tveksamt vuxenpoängstest. Fick 13 poäng vilket tydling var väldigt lite. Jag har visst en bit kvar att vandra. Vissa räknar vuxenpoäng på antalet kreditkort, bilar eller betalda tv-licensräkningar. Men jag räknar nog snarare vuxenpoäng efter att jag nu äntligen har nått tråden och kan börja undersöka vart den leder. När jag blir stor ska jag aldrig vara ensam, jag kommer ju alltid ha mig själv som sällskap.
Varje steg närmare den känslan ger 1 poäng.

Men begreppet vuxen är egentligen ännu skummare än ensamhet... but that's another story...