Resonabel

Varje dag när jag cyklar till jobbet svär jag över mina medtrafikanter. Det är nästan uteslutande andra cyklister som är anledningen till min irritation. Det absolut värsta jag vet är cyklister som cyklar söligt. Störigt långsamt mitt i morgonrusningen glider de fram ivägen för allt och alla. Jag resonerar med mig själv om att det kanske är de som gör rätt trotts allt. De stressar inte, utan njuter av morgonluften. Lugnad komner jag fram till ett stoppljus och stannar för rött. Några sekunder senare glider en välbekant gestalt upp bredvid mig. Ställer sig liksom på fel sida, i bredd, inknölad bredvid mig och cyklisten framför. Den här sölpottan är i vägen både för oss som står fint på led och för de snart mötande cyklisterna. Sölpottan måste alltså absolut komma först i ledet att cykla över gatan när det blir grönt. Sölpottan som ALLA i ledet precis har cyklat om. Till synes helt ovetandes om omgivningen tar sölpottan sig makligt upp på cykeln när det blir grönt. Cyklar mitt i vägen, i mycket lugn och fridfull takt. INGEN kan cykla om för den strida strömmen mötande cyklister blockerar omkörsfältet. Vi svär i kör. De tre sekunderna det tar att korsa vägen är vi alla andra cyklister enade mot denna avstressade individ som tydligen anser sig äga cykelbanan och vägrar rätta in sig i ledet. När typ 10 cyklister demonstrativt cyklat om, alldeles för nära och snabbt börjar vi lägga minnet av sölpottan bakom oss. Jag resonerar med mig själv över dessa människor rätt att ens få vistas ute i trafiken. Ju längre ifrån dem jag susar med mig cykel, ju lugnare blir mitt humör. Jag har återigen uppnått lugn i själen. En ny dag kan börja!