En dag

Takåsarna speglar sig mot himlen.
Grannen öppnar fönstret och hänger sig långt ut så att röken förpestar någon annans sovrum.
Ångan stiger ut ur tvättstugans öppna fönster.
En mamma skäller på ett barn som cyklar för fort på den plattbelagda gången.
En annan mamma stänger fönstret mot oljudet.
Det sitter små känslespröt på skorstenarna - jag undrar vad dom är till för.
Halva fönstret täckas av himlen och jag vill gå ut.
Skräp ligger överallt.
Ingen plockar upp det och låtet det hitta sin rätta plats.
Varken jag eller du.
Jag blundar, lägger mig raklång och väntar ut tiden.
Tiden då du kommer för att så snabbt gå igen.
Takåsarna speglar sig mot himlen som alla andra vackra dagar.
Sen kommer du tillbaka.

Mad Men

Är hemma mycket på dagarna nu och har börjat kolla på Mad Men.

Alla tidningskrönikörer och bloggare verkar tycka något om denna serie och nu sällar jag mig till det sällskapet.

Det är en bra serie som innehåller det som alla serier innehåller; kärlek, svek och stereotyper.


Serien skilldrar hur männen i 60-talets New York pusslar ihop livet med karriär, älskarinnor och fruar och barn i förorten. Som feminist höjer jag ett och annat ögonbryn över att denna manstyp blir så hyllad och omtyckt. Det är som att folk tycker det är skönt att se de riktiga tölparna få lite upprättelse. Men det är inte bara det serien skilldrar. Den skilldrar i allra högsta grad hur dessa män slits mellan ideal och egna drömmar. Hur de inte ens kan skilja på ideal och de egna drömmarna, vilket lämnar dem ganska ensamma kvar.


Ensamma tragiska män och ensamma kvinnor med outnyttjad potential är vad jag ser i Mad Men. Ändå är jag ganska fast. De har ju vackra klänningar de där damerna.

Läst i sommar

Sommarens läsning har till stor del bestått av klassiker:

Jane Eyre - en vis vän gav mig den med kommentar om att jag verkar gilla romantiska böcker (Twilight). Och ja, den var fantastisk! Så mycket högtidligt prat och lidelse. Jag längtar ännu med Jane trots att det var över en månad sedan jag lämnade henne.

Darling River - Sara Stridsbergs bok som baseras på klassikern Lolita av Nabokov. Språket som Stridsberg använder är vackrare än något annat jag läst. Måste genast låna Happy Sally som var hennes debut och som jag ännu inte har läst.

Lolita - Nabokovs förskräckligt hemska bok om pedofilen Humbert Humbert har fängslat mig de senaste två veckorna och är nu slutläst. Trots hemskheterna som skildras kunde jag omöjligen sluta läsa. Vilket språk! Vilken skicklighet! Han skildrar sexuell spänning utan att en enda gång nämna ett snuskigt ord, och på vilket sätt han gör det. Att läsa Lolita är en dubbelbottnad upplevelse kan man minst sagt säga.

Nu har jag börjat läsa en annan klassiker. Nämligen P D James Mord i sinnet. Jag gillar inte deckare och har heller inte riktigt fastnat för denna. Men ska ge den några dagar till.

Tillfälligt förfall

Som invärtes blåmärken letar sig stickningarna fram
Som elaka tjuvnyp kommer smärtan utan förvarning
Stjälper omkull mig på golvet
Naken och svullen
Oförmögen att resa mig upp

Lakanen klistrar sig mot kroppen
Ledan sliter i själen
Tristessen utarmar kärleken

Ovisshet är blindhet inför framtiden
Blåmärken är ömma smärtpunkter som påminner om liv - och död

Det finns inget slut på lyckan
men det finns tydligen en paus-knapp

De främlingsfientliga - och jag

Varje dag umgås jag med människor som inte riktigt har de humanistiska glasögonen på. Med människor som på ett oundvikligt sätt alltid måste få in en hint, ett påstående eller en rak förolämpning mot de grupper i samhället som på något sätt avviker från normen. Min första invändning kommer redan här; för är det inte så att alla människor på något sätt avviker? Om inte genom sexuell läggning så genom hur de äter sin gröt utan mjölk eller om inte genom sin trosuppfattning så genom hur de håller benhårt på cykelregler som de flesta bryter mot varje dag.

Dessa ofta subtila inlägg i ett vardagligt samtal i lunchrummet är kutym snarare än ovanliga. En beskrivning av att "på min förra vårdcentral var det massor med invandrare som satt med hela horder av barn och förde så mycket väsen att det knappt gick att gå dit. Så när jag flyttade till en annan vårdcentral trodde jag att det skulle bli bättre men då kan inte läkarna svenska!" Eller att "...ja om nu min dotter skulle.... skulle.... eller ja... om hon skulle säga till mig att hon... var lesbisk då skulle jag ju bara få ta det.... men ja det skulle så klart inte kännas så kul. INTE för att jag inte tycker att dom ska ha samma rättigheter som vi men.... jag hoppas ju att hon inte blir det."

Sådana här inlägg görs ofta i större sammanhang där de är svåra att urskilja och ibland inser jag att det har hänt först efteråt när situationen är överspelad. Men det återkommer dag efter dag. Mot kvinnor, muslimer, homosexuella.

Om detta inte är främlingsfientlighet så vet jag inte vad? Detta är den värsta sorten för den är så svår att komma åt. Den sitter djupt i folks medvetande och de vet att det de säger och känner inte är politiskt korrekt men eftersom alla säger det så är det dem som säger emot som är så fisförnäma att de lätt går att vifta bort.

Mitt förakt mot dessa människor är stort. De lever högst modesta svenssonliv och anser att Bulgarien är det bästa resmålet i världen och därför enbart åker dit på sina semestrar, de läser bara Se och Hör och ägnar långa stunder åt att spy galla över kvinnor som Carolina Gynning, Gudrun Schyman och Mia Törnblom (dom som tror att dom är något). Mitt förakt är starkt och driver mig till krig med högburet huvud och mina humanistiska glasögon på. Jag tjafsar emot. Jag himlar med ögonen. Det pyser ånga ur mig när jag sväljer de tillmälen som vill hoppa ur min mun.

Men så inser jag fakta och lutar mig tillbaka.
Jag är inte tolerant.
Jag är inte förstående och ser de bakomliggande faktorerna.
Jag är främlingsfientlig.
Främlingsfientlig mot människor utan hyfs och medkännande. Mot människor som är rädda för det de inte känner till. Mot dem som skiljer på vi och dom.
De är främlingar för mig. Deras sätt och tänka och dra slutsatser.

Jag är alltså nästan lika dålig som dem - trots mina humanistiska glasögon.

Ständigt missnöjd - jag!?

De senaste månaderna har det snurrat i min skalle.
Det har gnagt och skavt. Aldrig riktigt varit ro och stiltje. Detta är inget nytt. Mina funderingar är vana att förpestas av dessa dunkla tankar. Men de har intensifierats. Jag är inte nöjd. Egentligen inte med något förutom kärleken (som inte är så illa pinkat!).
Kärleken frågade på en guppande brygga i solnedgången när ångesten härjade i mitt bröst om jag inte kunde se att jag är lyckad. Kan jag inte vara nöjd med att ha klar examen från högskolan, bra jobb, bostadsrätt och en bra relation?

Nej, det kanske jag inte alls kan. Denna dag ska jag ägna åt att begrunda detta och se om det ändå kan vara möjligt att känna det så. Att se livet från den ljusa sidan.