När jag ska träffa människor som jag ser upp till blir jag ofta nervös. Om jag också ska presentera mig själv för dessa människor blir jag ännu mer nervös.
Efter en sådan händelse brukar jag vara väldigt missnöjd med mig själv;
jag verkade för nervös, för mycket strycka medhårs, för mycket liten-söt-flicka-som-tycker-alla-är-såååå-coola/duktiga/kompetenta/smarta/snygga osv osv.
Igår när jag träffade yberkompetenta väldigt vuxna människor som jobbar med det jag allra helst vill jobba med vände trenden. Hur osannolikt det än låter var jag säkerheten själv där inne i de fina korridirerna. Minuterna innan på tunnelbanan kände jag efter, fixade håret, kollade en extra gång på klockan men hur mycket jag än kände efter var jag knappt nervös. Väl innanför de tre(!?) säkerhetsspärrar som ska garantera att de statliga tjänstemännen slipper träffa vanligt folk fick jag dra min historia om utbildning, hjärtefrågor och förväntningar ungefär 20 gånger.
Inte en gång darrade jag på rösten.
Inte en gång kände jag att jag kanske inte är bra nog.
Inte en gång mötte jag en otrevlig människa.
Jag och "vuxna" människor har inte alltid haft en relation som levt upp till mina förväntningar. Länge var min idé om dem att de var tråkiga, stela, inte levde livet, inte kunde göra nåt de själva ville utan bara hade "måsten" men allra mest trodde jag att de aldrig skulle kunna vara intresserade av min åsikt, av att vilja diskutera med mig och utbyta erfarenheter med mig. Jag har till stor del kommit över det nu, vid 23 års ålder och fått se exempel på vuxna människor som ser även yngre människors åsikter som värdefulla. Det var det jag hade med mig igår. Jag visste att jag hade något att säga dem lika väl som de hade något att säga mig.
Det stärkte mig och nu känns det som att jag är på väg till ett bra ställe.
Det känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar