Läste precis ut en Agatha Christie-deckare med detektiv Poirot i ledarrollen.
Med tanke på att boken är skriven 1941 bemödade jag mig inte med att lägga några utmålade genusteorier på handlingen. Trots detta har jag i mitt stilla sinne imponerats en aning av karraktären mrs Rosamund Darnley som är föremål för Poirots beundran. Hon är den enda han ser upp till i den skara semesterfirare som leder handlingen framåt och han "känner ett välbehag i hennes närvaro" som inte beskrivs i sexuella ordalag utan det är hennes intelektuella egenskaper han åtrår. Mrs Darnely är en kvinna som har kämpat sig upp till toppen och skapat ett mycket framgångsrikt damskrädderi och valt bort både man och barn. Alltigenom boken får hon stå fläckfri jämfört med alla andra kvinnor som vitt och brett beskrivs som neurotiska, nervösa, höjdrädda, svaga, babbliga, skvallriga, otacksamma, barnsliga och grälsjuka.
Det vill säga till sista sidan.
Då har hon äntligen fått sin ungdomskärlek som blivit änkling eftersom hans hustru utgjorde det undersköna mordoffret. Den myndiga och heroiske mr Marshall och mrs Darnley's dialog på boken sista sida går så här:
"Du ska sluta med det där förbaskade damskrädderiet och vi ska bo på landet, sa Marshall."
Varpå Mrs Danley svarar:
"Förstår du inte att det är min affär- det var jag som skapade den och byggde upp den och jag är stolt över den. Och nu har du mage att säga att jag ska strunta i den."
"Ja, det har jag, replikerar mr Marshall."
"Åh, kära du, sade Rosamund milt, hela mitt liv har jag drömt om att bo på landet med dig. Och nu ska det bli verklighet..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar