Nu är det slut.
Det nya livet börjar.
Jag har varit singel i nästan två månader efter ett två år långt förhållande.
Jag vet att jag inte är unik mitt i min hjärtesorg men gud vad det svider...
Hur förstår man att känslorna bara tar slut?
Hur går det ihop? Efter två år, kärlek och allt kul vi gjort!?
Men det var oundvikligt.
Lika oundvikligt som att våren nästan alltid regnar bort och att vi kommer plågas av tröttsamma schlagerlåtar hela sommaren, i år igen...
Insikten om att det var oundvikligt kom efter en dålig akt i sängkammaren. Plötsligt lättade dimman.
Kännde att jag förlorade mig själv i honom och hans liv. Hans liv är vackert och han är underbar men jag är också underbar och har mycket att ge.
Vill inte längre slösa energi på att passa in i någon annans liv. Jag vill ge en massa kärlek, till mig själv. Jag vill hitta styrkan att ta vara på mig själv. (Tips? Någon?)
Under sommaren ska jag bo med en helt underbar älva och skratta och äta veganskt. Under de veckorna ska jag stärka mig själv, jag ska hitta kraften och vi ska tillsammans ge varandra så mycket kärlek att vi ensamma står starkare än aldrig tidigare.
Jag hoppas ni följer mig och stöttar för i min verklighet som är ensam och snårig anar jag att det finns många gropar att falla i.
