Tröttsamt

Jag är så trött på bilden av den sura, griniga och manipulativa flickvännen.
I vissa kretsar stöter man aldrig på henne men i andra förs hon på tal ständigt.
Kommentarerna kommer ofta från killar som själva inte riktigt lyckas få till det och som därför inte heller unnar sin polare lite kärlek. Der hela eldas på av att den bitchiga flickvännen ständigt avporträteras i media, i filmer och tv-serier. Idag hade jag ett intressant samtal med F: s kompis som jag träffade på skolan:

Jag: Ska du med och kolla på fotbollen ikväll?
Han: Jaa...
Jag: Vad kul, har ni sagt nån tid?
Han: Jag tror F sa kvart i åtta, samma som förra gången.
Jag: Aha, sa F det?
Han: Ja, va det fel eller?!
Jag: Nej, jag hörde inte riktigt vad du sa. Vi har inte pratat om det så jag vet inte vad han har sagt...

Typisk situation. Det jag säger övertolkas och det är typ självklart att jag är kontrollerande och vill ha det på mitt sätt. "Min pojkvän får minsan inte se på fotboll hur som helst. Ska han göra det så är det med mitt godkännande."

Jäkligt skumt det där. Folk menar kanske inte direkt nåt illa men det är ju tydligt att bilden av den där tjejen är lätt att lägga på kompisarnas flickvänner. Jag har hört fler än en snacka skit om polarens tjej...

Men det jag allt som oftast kommer fram till gäller även här....
för det finns mängder av skitstövlar till pojkvänner som kontrollerar, manipulerar och lurar sina flickvänner. Det finns också mängder av pojkvänner som manipulerar sina pojkvänner och mängder av flickvänner som inte är helt schyssta mot sina flickvänner.

Så vi är alla människor. Det bitchiga flickvännen finns men inte mer än den bitchiga pojkvännen.

Planer

Jag tänker just nu mycket på hur jag ska få den här sommaren till något bra.
Det gör jag varje år vid den här tiden. Eller vanligtvis är jag mitt i den nu och har ägnat de föregående två månaderna åt frenetisk tankeverksamhet kring ämnet.

I år har jag inte flyttat på mig vilket gör att det känns som att sommaren ännu inte riktigt har börjat. Jag väntar fortfarande på att den ska kicka igång. Jag har fått för mig att den kommer göra det till midsommar, eller till jag ska ut och resa, till almedalen eller i alla fall tills jag ska var i Västerås och bara jobba kvällar...

Jag har en hel del ideér. Vanligtvis stannar det just vid det... men i år tänkte jag göra verklighet av i allaf all någon av mina höga ambitioner.

Här är ett axplock av mina funderingar:
- följa ett träningsschema maniskt
- läsa alla klassiker jag kan komma på
- lyssna in mig på "gammal" musik som typ Dolly Parton, Dylan, Elivs osv
- lära mig spanska via ljudband (mp3!)
- förbereda mig sjukt seriöst för flytten och katalogisera alla mina grejer och slänga allt jag inte använder.
- leka hemmafru och ha maten redo varje dag när pojkvännen kommer hem från jobbet.
- specialisera mig på att vinna tävlingar på nätet och lösa korsord för att vinna lotter och hundralappar.

Vad det än blir som ska skyffla bort tristessen har jag planer på att blogga om det.

Bilddagbok

Mina senaste månader i bilder

Utsikten från ett av de grupprum vi bott i under våren

Maria är flitig framför datorn.
(Notera termosen!)

Lite nöjen har jag hunnit med. Grym konsert med Timo Räisänen

Tillbaka i grupprummet. Jag transkriberar intervjuer.
Ca 40 timmar hade jag hörlurarna på sammanlagt.

Let me out!

Hopp om ett rikt liv

Mycket har hänt sedan jag skrev här senast.
Jag kan numer säga att jag har en examen. En examen i folkhälsovetenskap. Det känns väldigt bra.

Efter den totala urladdning som helgens konstanta fest gett har jag mest sovit och lyssnat på P1. Jag blir väldigt lugn av att lyssna på P1. Det är absolut ingen stress bland de sävliga radiopratarna. De pratar om relevanta saker. Jag får många nya kreativa, intressanta tankar och förundras över att jag kan finna intresse i ett program som heter "Odla med P1".

Igår lyssnade jag på en intervju med en kvinna som är etikforskare. Det var ett högst personligt samtal och hon delade med sig av sina filosofiska funderingar. Mitt i detta samtal uppdagades min utopiska drömbild av hur jag vill att mitt liv ska vara. Hon berättade om sin realtion med sina tonårsbarn. Att de under helgen hade en pågående filosofisk diskussion om rättvisa. Vad är rättvisa? Vem kan kräva rättvisa? Kan man ens prata om rättvisa i dagens samhälle? Dialogen hon beskrev är den jag vill ha i mitt liv.

Jag tänkte: oj oj oj, det finns människor som inte ber om ursäkt för att de tycker om att prata om de filosofiska frågorna, politik och
det som inte har några givna svar.

I mitt huvud pågår en monolog/dialog kring dessa frågor ständigt. Då och då yttrar jag en fundering till någon men i 99 procent av fallen får jag inget gensvar. Varje gång är det en stor besvikelse och leder till frustration. För mig är det som syre att få prata om dessa frågor. Jag har svårt att förstå alla de som inte verkar ha något som helst behov av att vända och vrida och lyfta på livet.

Jag har ända sen jag var liten upplevt att mina vänner och andra tyckt jag varit jobbig, pretantiös, omständig, besvärlig, tråkig när jag velat prata om annat än det ytliga eller personligt djupa som typ pojkvänner. Jag har lärt mig att hålla igen och att ha den dialogen med mig själv eller genom karraktärer i böckerna eller att få näring genom att läsa tidningar.

Men jag tycker det är fattigt. Det är fattigt att inte kunna prata om det som för mig spelar störst roll. Som tur är har jag mött folk som är som jag på senare år. Och jag tror ändå att alla har de här frågorna inom sig. De kanske är rädda för att inte passa in och verka pretantiösa om de pratar om annat än det som är aktuellt för dagen med allt från fotboll till shopping eller relationsproblem. Precis som jag har varit och fortfarande är ibland.

Det var befriande att höra kvinnan på radion berätta om sina samtal med sina söner. Just i det avseendet lever hon mitt drömliv.