Nödvändigheter och vändpunkter

Ingenting är bestämt. Ingenting är klart. Men det är en nödvändighet att det som sker sker. Du vet när du nåt vägs ände och stunden då du måste välja har kommit. Ingenting är bestämt. Du klarar knappt att titta över kanten. Hissnar och håller dig i. Men relingen är hal och bär dig inte som den brukar. Vändkorset svajar i vinden men pekar tydligt ut riktningen. Nödvändigheter och vändpunkter har drabbat mig. Drabbar mig och gjorde det just idag.

Trögt!!!

Har inte kunnat jobba på två dagar. Har haft gegga i hjärnan och sås i musklerna. Hjärncellerna har absolut inte varit snabba och tungan har varit som fasthäftad. Alltså jag har ju både administrerat, konfererat och planerat men herregud vilket slit det har varit att göra det med typ 10 % av min vanliga kapacitet. Nu är det två timmar och femton minuter kvar på arbetsdagen och ja, jag räknar ner! FANTASTISKT!

Universum

Läser en bok som menar att jag är mitt eget universum. Där står också att varje varelse som föds väljer var den föds, vilken hudfärg den ska ha och vilka föräldrar som skapat en. Jag ska nog sluta läsa för den påstår även att reumatism uppstår på grund av skuld.

Varför kommer så många skumma saker in i mitt liv just nu? Ja, enligt boken är det för att jag drar det till mig. Snälla, avmagnetisera mig!

Förnekelse

Min far har precis förnekat fenomenet barnafödelse som orsak till kvinnors underordning i samhället. Jag är mållös. Innan jag tappade talförmågan frågade jag vad det då kan bero på att kvinnor i Sverige tjänar 70 % mindre än männen. Han hade inget direkt svar.

Tankar just nu

Denna vecka kommer jag åka 14 timmar tåg. Det är två arbetsdagar, nästan. Undrar vad jag hade gjort om jag inte suttit här... På tåget idag igen. Hur fort går egentligen x2000? Vad är meningen med livet? Hur mår alla dom som åker här fram och tillbaka? Vecka ut och vecka in. Damerna i dyra skor och fina väskor som diskret blir sårbara några korta minuter då de ringer hem till barnen som de saknar så. Gubbarna som skrattar, pratar i telefon eller snarkar högljutt. Småbarnspapporna som bekymrat försvinner i dagdrömmar över vad sonen där hemma har att vara stolt över när pappa inte alls är en cowboy utan en pappersnisse.

Jag längtar efter sammanhang och rörelse.
Lugn och hysteri.
Romantik och farligheter.

Alla motsatser.

Precis som mina medressenärer är jag inte riktigt här. Hänger löst i limbo mellan två stationer. Mellan en verklighet och en annan. Nu vill jag snart landa.

Livets goda

Vandring runt Finjasjön utanför Hässleholm för ett par veckor sen. Med finaste människorna och finaste vädret. Underbart!

Dagen som aldrig borde fötts

Idag har det varit berg- och dalbana. Totalhaveri på humöret. Det var det igår kväll också så jag hoppas på bättring nästa dygn. Eller hoppas och hoppas. Det är ju bara upp till mig. Hur hårt jag håller monstrena i kopplet och hur fritt spelrum känslorna får.

Vissa dagar borde inte se ljuset.
Och vissa borde gå i repris.
I morgon ska jag skapa ett helt nytt favoritavsnitt.

Porträtt

Han går långsamt, mödosamt vägen fram. Flera gånger om dagen. För att köpa en mjölk, lämna in en tipsrad eller bara prata med tjejerna i kassan. Det blåser en kall malmövind och under den slitna gröna jackan syns bara bar hud. Hans skor har denna väg vandrat mer än tusen gånger och protesterar mot att än en gång behöva trampa över fimpar och ingrodda tuggummin på den stressade gångbanan.

Jag möter honom som så många gånger med käpp i handen och mjölken i den andra. Som så många gånger innan hejdar han mig. Säger något perverst som jag skulle kunna anmäla honom för. Som så många gånger förr går jag förbi som om han är osynlig. Bakom mig hör jag sen hur nästa unga tjej blir föremål för hans pilska tunga. Jag tänker att han ser värre ut än vanligt. Att han nog inte har några anhöriga som skulle märka om han dog hemma i sin vanvårdade lägenhet.

Nu har han slutat vandra.
Var en månad sen jag såg honom sist. Gubben med käppen och en fäbless för unga kvinnor. Vad gör han nu? Har någon hittat honom död? Ligger han på sjukhus? Jag kollar efter honom varje dag när jag åker samma väg; som så många gånger förr.