Spread the word

Som folkhälsovetare bryr jag mig extra mycket om bra grejer som syftar till att få folk att leva sundare och lyckligare liv.

Som kvinna bryr jag mig extra mycket om hur kvinnor blir behandlade och bemötta.

Som människa bryr jag mig extra mycket om att människor ska behandla varandra med respekt.

Det här är viktigt för alla:
okejsex.nu

Det finns en gräns för när man smutskastat någon så mycket
att man inte kan se den i ögonen.

Det finns en gräns för när sexuella anspelningar
går från roligt till tråkigt.

Det finns en gräns för när präktighet övergår i självförakt.

Den är oklar, suddig och föränderlig.

Spjutspetsvadå?

På radion pratar de i generella ordalag om att Sverige är en spjutspetscivilisation.
De räknar upp stordåd som att vi har/haft stora pingisstjärnor som belägg för sitt påstående?! Jaha, tänker jag och känner genast att jag inte alls håller med. Spelar det någon som helst roll att vi har bra pingisspelare?

Olika sätt att se på det hela:
Nej, det är helt ovidkommande. Ingen mår bättre av det, mindre människor dör inte varje dag och världen blir inte renare. Det spelar absolut ingen roll.

Ja, det spelar visst roll. I alla fall för de barn och ungdomar som blir inspirerade och börjar träna och på så sätt vinner både social och fysisk hälsa.

Eller,
Ja, det är kul med sport! Allt behöver inte ha någon djupare betydelse.

Jag är verkligen redo att hålla med i det sistnämnda svaret men i det stora hela så är nöje och allmänt oviktiga saker i stort sett det enda många av oss sysselsätter oss med. Saker är olika viktiga beroende på hur man ser på det. Ett brustet hjärta som blir tröstat av en vän är evigt tacksam och mamman som får ett efterlängtat samtal från sin son blir lugn. Sådana handlingar spelar stor roll och gör att vi håller oss uppe, att vardagen blir meningsfull.

Att spendera två timmar i veckan med att erbjuda läxhjälp till flyktingar, skriva ett brev till sitt fadderbarn en gång i månaden eller att köpa en tidning av den hemlösa är handlingar som når ut till människor som är i en annan sorts nöd. Om svenskarna skulle ägna en bråkdel av den tid de lägger på tv-spelande, tv-tittande, porrsurfande och konsumtionsfrossa på den sortens handlingar skulle vi kanske vara en spjutspetscivilisation.

Sen orkar man inte alltid. Men som sagt, en bråkdel...

I natt drömde jag att att katten Kax var min och inte Marcus katt.
Kax sprang ut genom min öppna balkongdörr som ledde ut till en klipphäll med ett trasigt staket vid kanten. Kax sprang runt där ett tag innan han helt sonika travade rakt över kanten, trillade ner och försvann. När jag rusade fram till kanten uppbådade sig en helt ny värld. I stället för E18 som brusar utanför mitt fönster fanns ett till bostadshus men soldäck och fina utemöbler som diverse halvkändisar i Västerås studentvärld gottade sig i. Jag var stum av förundran. Varför hade inte jag några fina möbler och en homestylad terass? Jag frågade om dom sett Kax. Dom sa han försvann mellan husen och dog. Jag gick in och stängde balkongdörren och undrade hur jag skulle kunna få tag på en sån där fin lägenhet.

Avundssjuka i sin renaste form får en att tappa perspektiven.
Tur att det bara var en dröm...

Genom en springa i persiennerna strålar solen. Det ser ljust och varmt ut utomhus. Ligger under täcket som är alltför tjockt. Jag vill inte gå upp. Det är som ett eget universum här. Väggarna är solgula och de strålar mot mig. Jag drar täcker över huvudet och blundar hårt. Drömmer om att musik börjar spelas ur stereon, underbara toner. Drömmer om uppdukad frukost på bordet i köket. Frukt i skålarna. Vaknar till igen, en halvtimme har gått sedan solen väckte mig. Jag drömde att jag hade en brun pitbull som var hur mysig som helst. Telefonen ringer, det är en vän som jag älskar. Mycket. Hon är ledsen och hon säger att ingenting kan trösta henne. Jag tror henne och gråter jag med. Medan hon pratar drömmer jag om gråa, dimmiga dagar. Tråkiga, ledsamma dagar. Jag säger att det kommer göra ont länge. Att kärleken inte försvinner bara för att den är slut. Vi lägger på och jag känner mig ängslig. Kärleken tycks alltid flyktig och människorna skenheliga. Somnar om med gråten i halsen och bestämmer att jag inte ska gå upp idag. Tio minuters hetsig sömn senare väcker hungern mig. Jag lyfter på täcket. Lyssnar, sneglar ut i köket. Ingen musik och inga skålar. Kommer ihåg löftet till mig själv om att inte gå upp ur sängen men inser att det är omöjligt. Sätter ner ena foten på det kalla golvet. Tar ett skutt till mattan en bit bort. Sätter på radion. Musik strömmar mot mig medan jag drar på mig raggsockorna och tjocktröjan. Jag minns med ens varför jag inte kan ligga i sängen hela dagen. Det gula universumet lyser mot mig. Jag är lycklig.

Framtidstro?!

Idag vid fikabordet sades det att man måste lite på krafterna som finns i samhället. Att de tillslut kommer att resa sig och ta sitt ansvar.
Som ett mantra upprepades det om och om igen.

Jag vill så gärna tro på det, jag borde tro på det med tanke på vad jag står för, min utbildning osv. Men det är svårt. Minst 80 procent av alla jag träffar skiter i allt annat än sig själva och sin absoluta närhet. Vad är det att sätta tilltro till? undrade jag idag vid fikabordet.

Dom hade inget svar.

Ändå har jag beslutat mig för att börja tro lite på människan.
Tro mer än förkasta i alla fall.

Jag tänkte börja med mig själv.
Köpa en tygkasse eller två, använda lågenergilampor, släcka lamporna, stänga av datorn, inte diska under rinnande vatten, duscha kortare, fortsätta vara fattig så jag inte har råd att flyga, inte konsumera så förbannat mycket...

Rädda miljön, stoppa klimatförändringarna.

Läs här: Metro skriver om hur Du kan rädda världen.

En liten början.

Tänker på gamla saker

Tänker på Drömprinsen- filmen om Em, på boken DU och du och du om Anon. Tänker på brutna hundben, tänker på folköl på lekplatsen. Vissa saker är vackra andra tragiska. Önskar inget ogjort men mycket omgjort.

Tänker på mindre gamla saker.
Tillfälliga hetsiga möten, smaksensationer, nya insikter om kärleken. Människor jag mött. En hand håller min och det är natt i Vietnam. Konstigt nära något som kan vara död, somnar ändå trygg. Frusen på en klippa vid vattnet, vilsen i folkmyllret i Chang Mai, ensam på flygplatsen i London.

Så många ansikten att komma ihåg.
Så många dofter att förnimma.
Så mycket att minnas.

Vad får det för konsekvenser när man på fyra år kan hinna med mer än äldre generationer gjort på en hel livstid?
Kanske ingenting alls.

Tänker på nya saker.
Osäkra känslor, "vuxenlivet" som knackar på, vänner som är långt borta. Allt är möjligt, inget omöjligt. Fler ansikten att komma ihåg, fler dofter att förnimma. Allt är möjligt, inget omöjlilgt.

Fin mening

Pleasure is killing me