Trött

Att börja nytt jobb tär på hjärncellerna.
Jag har nu varit två dagar på mitt nya jobb efter utbildningen jag var på förra veckan. Det här med att börja nytt jobb handlar helt och hållet om uthållighet. Som ett träningspass. Det gäller att hålla ut. Vänta och komma in i andra andningen. Till slut händer det bara, då går det att slappna av en stund. Men där är jag inte än. Kanske om ett par veckor. Då blir det åka av!

Gubbslem

Ofta pratar jag om dem som om jag hade mött flera tusen.
Ofta höjer jag rösten och känner mig retlig och irriterad.
Ofta blir jag röd i ansiktet och vill utplåna dem.

Alla dessa gubbslem. Fy fan.
Det är som med hönan och ägget. Kom gubbslemmet eller feminismen först? Vem skapade vem? Vem livnär sig på vem? När jag tänker på det blir jag lite filosofisk, min ilska rinner av mig för en stund. Men vänta nu, klart slemmen kom först. Utan dem hade feministerna inte behövt vara så arga.

Efter fyra dagars kurs med ett gubbslem av värsta sorten är jag mentalt slut. Vissa säger att jag inte ska kämpa emot så hårt. "Bry dig inte, då har de ju vunnit". Men jag kan inte hålla med. Att inte bry mig ligger inte i min natur. Har i mitt korta så kallade vuxna/yrkesverksamma liv råkat ut för en handfull män som utan några tivivel är äkta översittare av den gamla skolan. De behärksar härskarteknikerna som om de vore födda (?!) till det och använder dem mycket skickligt till att trycka till sina offer.

Jag tror gubbslemmen kom först men jag tror de kommer dö ut med 40/50-talisterna. När det väl är klart får vi i stället en annan typ av trista typer av precis samma sort. Skillnaden kommer bara vara att slemmen nu utgörs av lika delar män som kvinnor. Feministerna har kommit i kapp och vissa män har taggat ner. Allt jämnar ut sig till slut. Jämställdhet är alltid värt att kämpa för...

Gubbslem eller kvinnoslem - oavsett vilket är de svåra att stå emot.
Nästa gång jag råkar ut för det tänker jag inte vara tyst/taktisk/strategisk. Någon gång måste vi ju stå upp för oss själva och inte bara koka inombords.

Nasty

Vad har denna fågel ätit?!

Jag har promenerat hela dagen.

Skanör... eller var det Falsterbo?!

Igår var jag och Henrik på utflykt till havet. Det var vackert som vanligt. Helt vindstilla var det. Fåglarna dök och hundarna sprang. Vi drack varm choklad ur termos och åt banan. Snälla Henrik lät mig köra hela vägen vilket är nästan det roligaste jag vet. Eftersom jag inte har egen bil, och inte vill ha någon heller för den delen, blir det inte så ofta som jag får susa fram på vägarna. Vi körde runt och avverkade ett antal små byar. Skanör, Falsterbo, Höllviken och något litet ställe på J som hade en mysig loppis.

Havet var huvudpersonen för dagen...

men vi kan ju inte hålla oss från att vara i uppmärksamhetens centrum en stund.

Sängen

Vi har köpt en säng.
En säng man sover två i - parsäng.
Ingen dubbelsäng men en jäkligt stor säng helt enkelt.

Med skräckblandad förtjusning satt jag i bilen hem från IKEA i söndags.
Tänkte på den där sängen och vad den betydde.
Löften. Trygghet. Utrymme. Mindre golvyta. Skönare läskvällar.

Vi har varit tillsammans i ett år - imorgon.
Finns det något bättre sätt att fira än med en ny säng?
Jag funderar och kommer väl på ett antal andra grejer jag skulle kunna tänka mig. Sängen har fått stor betydelse för mig. Symboliken gjorde mig nästan galen igår. Inte galen GALEN så klart. Ängslig.

Efter en natt i sängen, som vi fick levererad igår kväll har oron vänt till det motsatta.
Vi kommer aldrig mer ligga sked i det där stora svarta hålet. Madrassen är mils vid och täcken utgör barriärer mellan oss.

Inga commitment-problem här inte. I natt ska jag jobba på att komma närmare. Ta tillbaka den högerarm som är min och somna in med en armbåge i sidan.

Mannen och hunden

Varje dag ser jag mannen och hunden.
Varje dag går de runt kvarteret.
Kvarterets hela existens upptas av tung trafik och smutsiga fasader.
Mannen haltar fram och det gör även hunden.

De pratar lite med varandra när de stannar vid övergångsstället.
Mannen muttrar åt den tunga matkassen eller den snåla blåsten.

Två så uppenbart ensamma individer.
Aldrig har de följe med med någon annan än varandra.
Alltid samma visa, samma kläder, samma strävsamma jobbighet.

Jag önskar mannen och hunden en trevlig kvinna, en go gubbe eller kanske en tjurig unge att någon gång då och då få dela promenaden med.

Angående en grupp på Facebook som heter "Unga Entreprenörer, Idealister och Doers!"

Prolog:
En avlägsen bekant till mig har på Facebook gått med i gruppen som nämns ovan. Wow, tänkte jag och klickade snabbt vidare för att se vad som döljde sig under titeln som träffade mig så klatschigt och hårt. Det som döljde sig där var dock till besvikelse. Art directors, ekonomer, jurister och programerare stod högt i kurs. I mitt universum står jag då lågt i kurs. Mitt motsatsuniversum. Men jag har nu koll på den där gruppen eftersom jag vet att flera av medlemmarna inte är något av det ovannämnda utan kanske lite mer åt mitt håll.

Inte längre prolog:
Jag går ständigt runt med en känsla av att ha så mycket mer kapacitet än jag kan ta vara på eller får chans att göra något med. Kanske tycker vissa jantelagsivrare att det låter lite väl vräkigt att säga så. Synd om dom i så fall. Om fler skulle våga uppmärksamma dom här känslorna hos sig själva skulle jag inte vara så förbannat ensam med att vilja göra något!

Något kan inte det här fallet vara vad som helst. Nya idéer föds varje dag. Ena dagen är det en bokklubb andra dagen ett företag.

De senaste dagarna har jag ju haft tid i överskott och därför filosoferat mycket. Jag har kommit fram till att jag låter utomstående faktorer som jag inte kan påverka hindra mig alltför mycket. Jag har en mycket romantisk bild av att träffa någon med samma energi, idéer och inställning som jag och att vi ska göra sjukt bra grejer ihop. Kreativiteten ska flöda! Det är verkligen korkat... av många anledningar. Dels letar jag inte speciellt intensivt efter den här personen och dels kanske det inte är fullt så perfekt som jag vill få det till.

Så slutsatsen är att jag inte ska låta saker utom min kontroll påverka mig så mycket och helt enkelt finna mig i situationen och agera på något sätt. En bra start skulle kanske vara att sluta skylla ifrån mig och söka mig till sammanhang där det finns kreativa personer som vill testa och klura lite på roliga grejer. Bara att vara del av en social grupp som jag kan bolla tankar med och få input ifrån skulle vara guldvärd och väldigt roligt.

Epilog:
Någon som känner till något sådant kanske? Jag ska leta lite i alla fall.

Sol och ledighet

Är just nu ledig.
Ledig ledig ledig.

Som tur är skiner solen.
Lockar mig ut. Borde inte sitta framför datorn en sekund till.

Inte vara inne och baka det där brödet, läsa bloggar eller försöka mig på att sticka dom där strumporna.

Vissa smiter in i en dimma av maraton-tittande på serier när dom är lediga. Jag är hyperaktiv och har ångest. Skulle vara helt otänkbart för mig att kolla sju avsnitt av Heroes på en dag!

Vet inte om det är "dom andra" eller jag som är mest lyckligt lottade.

Att vara i mitt tillstånd kräver ju en del. Som till exempel lust, fantasi, pengar och andra lediga vänner är alltid kul när man vill aktivera sig.

En dag utan träning, umgänge, någon form av städning/bakning och utomhusaktivitet slutar oftast inte bra. Jag driver mig själv in i hyperaktiviteten för att värja mig. Från ångesten. Men med en och en halv vecka kvar tills jag börjar jobba kan jag faktiskt ta det lugnare än jag någonsin kunnat tidigare. Är ju inte som att vara arbetslös på obestämd tid direkt. Jag har ett heltidsjobb som väntar, vilket jag är lycklig (läs tacksam) över.

Nu ska jag ut och vara ute tills solen går ner. Sen blir det ett pass skivstång på Friskis innan middag med kompisarna.
En väldigt bra LEDIG dag med andra ord.