Insikt 27/11

Jag har gått runt och varit arg på att jag som nyexad student har så svårt att få ett vettigt jobb. Hela tiden måste jag vara så himla tacksam över om jag ens får ett jobb, vilket som helst! Medan mina hjärnceller ruttnar och all min kunskap försvinner ut i glömskan så måste jag känna tacksamhet över att ens kunna betala hyran. Detta har jag grymtat över ett tag nu. Vissa håller med och tycker det är förjävligt medan andra menar att det är så det är de första åren.

Oavsett hur det nu ligger till har jag denna morgon kommit till insikt.

För det första har jag knappt sökt några "seriösa" jobb (ca 5 st). Alltså kan jag då anta att jag inte ens vill ha ett jobb där jag får använda dom där hjärncellerna. Den slutsatsen kan vara svaret på varför jag inte har tagit till några av de stridsåtgärder som jag rekomenderar mina vänner att ta till i det här läget. Till exempel spontanansökningar, skapa behov av mina egna tjänster hos den arbetsgivaren jag vill jobba hos (och sen ringa upp till dom och berätta varför de verkligen behöver mig) osv osv.

Arg över hur arbetsmarknaden funkar i det stora hela har jag fortfarande rätt att vara men kanske inte så arg å mina egna vägnar... Så länge jag inte försöker skapa förutsättningar för mig själv att tränga igenom den massiva muren av akademiker som står och trängs med mig för att få komma in, släppa hjärncellerna fria och till slut bli säkra på att alla år på högskolan spelar roll så kan jag inte vara arg.

Och jag vet att när jag väl är där på "den där platsen" så kommer jag inse att det inte är så stor skillnad på folk och folk. Nya kollegor med IQ noll som bara skarvar och inte gör sitt jobb, skvaller, pikar och sociala koder (regler) kommer att behöva registreras och följas eller revolteras mot. Allt börjar ändå alltid om igen på något sätt.

En ny blogg

Jag och syster har börjat blogga på samma ställe.
För att läsa om hur vi ser på hälsa, miljö, samhället och hur man lever hållbart kolla in Systrarna Ideal.

Från det gamla arkivet

Rensade bland mina dokument på datorn igår och hittade dikter jag skrev för åtta år sedan. Jag verkar ha tänkt på precis samma saker då, som jag gör nu. Samma existentiella frågor snurrade i mitt huvud. Fascinerande hur lite som förändras, som byts ut mot något helt nytt. Med tiden blir det bara djupare och kanske mer genomtänkt. Lite mer visdom får jag väl anta att jag har samlat på mig under åtta år. En hel drös nya erfarenheter och möten med olika människor.

Jag var lite överraskad över att dikterna var så pass bra, så därför tänker jag bjuda på en Annikadikt a la 2001.


Skrik efter verkligheten

En uppblåst värld, en låtsas värld.

Uppblåsta orgasmer - på låtsas

Smiliga leenden - på låtsas

Gamla goda vänner - på låtsas

Snygga killar - på låtsas

Internetkontakter - på låtsas

Trasig dagispop - på låtsas

Brun utan sol - på låtsas

Uppblåste utdragna skrik efter verkligheten,
en verklighet som är en låtsasvärld.

En låtsasvärld som är verklighet.