Paus

Ikväll har jag varit själv. Dragit fram i min egen takt. Pantat burkar för att jag känner för det. Torkat ur kylskåpet för att jag känner för det. Handlat knäckebröd för att jag känner för det. Gått sådär fort och hurtigt med rak rygg på gatan för att det är så jäkla härligt. Ibland är det otroligt skönt att inte spegla sig, mäta sig och parera. Slippa att inte ta ut soporna för att det inte är ens egen tur. Få gå precis när man vill. Inte behöva diskutera om det är en bra idé att panta burkarna just ikväll. Man bara gör det helt enkelt. Nu väntar en stor säng och en bra bok. I natt när han kommer hem och lägger armarna om mig kommer det kännas skönt.

Sammangjutet

Bubblan sprack och ut rann slemmet som var kvar av våra gamla minnen. Det rosa skimret föll platt till marken och stråkarna tystande. Kvar stor två nakna individer och blinkade i motljuset. Ögonen sved och lemmarna värkte. Dags att vända blad. Dags att gå vidare. Dags att låta pusselbiten som är du ligga still på sin plats och fylla sin funktion. Funktionen i en väv av upplevelser som tillsammans bildar mig.

Faith, I'm yours

Gårdagen var förlösande!
Himla roligt att springa lopp måste jag erkänna.
Kände viss press under dagen, ville så gärna att det skulle gå bra.
Och det gjorde det! Ingen övernaturlig tid direkt men 5 km på 33 minuter är ändå ok för att vara första gången på en sådan tillställning.

Jag passade även på att lägga mitt öde i händerna på en tävlingsarrangör. Nämligen arrangören av Run to the Beat. Det är ett grymt evenemang som går av stapeln 15 augusti i Malmö. En halvmara med livemusik längs hela vägen. Förra gången var i London och blev ett jättestort evenemang! Den här ödesgrejen går ut på att jag deltog i en tävling där vinsten är en startplats till loppet. Jag har aldrig sett mig själv som en långdistanslöpare men OM jag vinner den där startplatsen ska jag stå på startlinjen 15 augusti!

Cirkeln är sluten

Idag ska jag springa Blodomloppet! 5 km löpartävling i stan.
Jag har härmed brutit min tradition med att aldrig medverka i lopp och liknande.
Under alla år som jag pluggade på högskolan var ett tjejgäng från klassen med och sprang Vårruset. Men jag stod alltid bredvid och hejade, det påminde alltför mycket om idrottsdagarna i grundskolan som gav mig magont en månad i förväg. Varje år har jag alltså varit tvungen att ta ställning till dessa massaktiviteter och i och med det har frågan om VARFÖR jag är så ängslig kring just detta. Jag har alltid haft bra kondis, alltid sportat och aldrig varit mobbad eller så. I år tyckte jag att det var dags att släppa på hämningarna och det förflutna och helt enkelt bara he mig hän. Idag ska jag bli en del av den ljuvligt socialistdoftande massrörelsen som dessa löptävlingar har blivit och på så sätt bli en hel människa, nice!

p.s Ska även äntligen bli blodgivare!

Att ta skit eller inte

På senaste tiden har Underbaraclara skrivit ett par inlägg som varit svar på tal till några som kommenterat på hennes blogg. Jag har länge förundrats över hur Clara och andra stora bloggare pallar med vissa människor påhopp och allmänt hatiska attityd. Har tänkt att de måste vara bra härdade som orkar fortsätta trots mer eller mindre tydliga gliringar. Men nu verkar det alltså som att i alla fall Clara har fått lust att sätta ner foten. I ett inlägg skriver hon om responsen hon fick på ett annat inlägg om vanilinpulver. Hur det retat upp vissa läsare till oanade höjder. Jag är djupt imponerad av sättet hon bemöter dessa personer. Hon lägger helt över ansvaret för deras handlingar på dem och tar inte skit! Men jag blir också orolig över att de senaste inläggen av det här slaget tyder på att hon börjar tröttna. Det skulle vara så otroligt sorgligt om dessa människor vann. Det skulle dock inte vara så konstigt för inte vill man ju ta skit hela dagarna för obetydliga saker, då finns det kanske roligare saker att göra.

Spegel spegel...

Varje gång en människa träffar en annan människa så händer massor av saker.
Signaler avläses, tankar utbytes och blickar möts. Det som också händer är att personerna rättar sig efter varandra. Beroende på vad den andre utstrålar så speglar sig motparten i glansen och ger en viss reflektion tillbaka. Om jag möter någon som är otydlig och som inte utstrålar så mycket energi blir jag energisk och drivande. Om jag möter någon som är dominant med härskartekniker som främsta vapen blir jag ibland undfallande och trevande. Om jag möter någon som jag tror är helt igenom perfekt blir jag ödmjuk och inlyssnande. Om jag möter någon som är inlyssnande men samtidigt rak och tydlig blir jag sporrad och inspirerad till att utbyta tankar med den personen. Alla reagerar på något liknande sätt i mötet med en annan människa.

Jag är själv ganska lättpåverkad av det här fenomenet. Det går att kalla det social kompetens eller få det till något negativt, det ligger i er egen tolkning. Men en sak skiljer mig från vissa andra stenansikten som anser sig vara helt opåverkade av omgivningen. Jag är alltid trevlig och mitt mål är att bemöta andra med respekt. Detta till skillnad från dem som ena stunden är översittare och nästa stund när scenariot av någon anledning förändrats byter skepnad till en lismande, leende uppenbarelse. Kanske som en följd av att en ny person kommit in i rummet.

Alla anpassar vi oss efter situation. Alla är vi en del av det sociala spelet. Det är en fin gräns mellan att vara kappvändare och att ha social kompetens. Men jag tycker det är ganska lätt att avläsa vem som är vem och jag lovar att jag ska avslöja dem.

Dags att bestämma sig. Dags att chansa eller spela säkert. Mitt huvud är tömt. Två rena alternativ står framför mig och hånler. Mitt liv har de senaste sex åren inneburit att jag varit tvungen att ta vägskälsbeslut ca tre gånger om året. Plugg, jobb, hemort, resa, var, med vem, när?!Det är lätt ett utvecklande sätt att leva livet på. Men det är också till viss del ett nedbrytande sätt att leva livet på. Jag är så beroende av det att jag inte kan bryta mönstret och det är inte direkt så att samhället underlättar för mig att välja annorlunda. Alternativet skulle vara fast jobb och eget boende. För det första finns det i stort sett inga fasta jobb inom mitt område och för det andra är det omöjligt att få förstahandskontrakt på en hyreslägenhet. Utan fast jobb går det inte att ta lån för att bli lägenhetsinnehavare. Missförstå mig inte. Jag klagar inte speciellt mycket. Jag är som sagt var beroende av min livsstil. Medan hånleendena blir alltmer intensiva blir jag allt mer klar över vad jag ska välja. Play safe innebär trots allt bara ytterligare tre månaders "trygg" projektanställning.

Håller på med något lite hemligt.

Rise up

Hon faller om igen. Faller handlöst. Skavsår blöder, blåmärken ömmar. Som så många gånger tidigare. Nederlaget bultar inom henne. Men fallet var ändå inte förödande. Någon hade pumpat upp madrassen. Den hårda betongen snuddades bara. Livet svänger. Stundom vadderade rum, stundom kall betong. Livet svänger och hon tackar för att det just nu är en lyxkryssning med mjuka fall.

Sviktar

Ett återkommande tema på den här bloggen är min oförmåga och frustration över min inlåsta kreativa energi. Den är instängd, har svårt att hitta ut men bultar och bankar för att göra sig hörd. Råkade komma in mitt i ett radioprogram om muserna i den grekiska mytologin. Så härligt starka och inspirerande de framstår. De dödade och slaktade de som satte sig upp mot dem eller dem de ämnade inspirera. Det var allt från konstnärer till filosofer och muserna var självklart undersköna varelser som dansade på lätta fötter. Jag drömmer mig bort och önskar mig en annan värld. Ständigt flyende från verkligheten drar jag med min musa från allt som kallas vardag. Med min musas hjälp kan jag uthärda dagar utan mål och kreativiteten ska flöda ur det oändliga tidshålet som helt tappat sina konturer.

Ny vana

Varje morgon lusläser jag en tidning vars politiska åsikter går helt emot mina egna.
Det har jag gjort länge. Först DN i flera år och nu Sydsvenskan. Detta är bra tidningar vill jag säga. Problemet är att jag ju är politiskt intresserad och därför läser ledarsidorna nogrant varje dag. Det är på dom sidorna som tidningens politiska färg kommer fram tydligast. Det har nu börjat gnaga mer än tidigare. Jag blir irriterad när jag läser ologiska och låga resonemang om Mona Sahlin eller hur sossarnas politik förvrängs och blir svår att känna igen. Därför har jag den här veckan skaffat mig en ny vana. Varje morgon när jag kommer till jobbet och sätter på datorn går jag det första jag gör in på Dagens Arena och läser deras ledare. Nu ska jag börja samla på mig lite vänsterargument, för högerns kan jag redan alltför väl.

Rabarbersorbet

På begäran från flera håll kommer här receptet på sorbetglassen.

Detta behöver du:
ca 300 gram rabarber (5-6 dl skuren)
1½ dl vatten
3/4 dl socker
3 äggvitor
2-3 msk socker

Så här gör du:
Skölj och skala rabarber. Skär i ca 2 cm långa bitar. Koka upp vatten och socker. Lägg sedan i rabarbern och koka den mjuk under lock. Tar inte så lång tid, ca 5 minuter. Häll sedan massan i en form och låt den svalna. Ställ sedan in formen i frysen i ca 1 timme så att den stelnar till en halvfast massa. När en timme har gått ska äggvitorna vispas fluffiga och blandas ner i formen med rabarberkrämen. Ställ sedan tillbaka formen i frysen och vänta på att den ska stelna. Under stelningsprocessen kan man röra några gånger för att få in luft och fluff i glassen.

Lycka till!

Viktigt!

Om mindre än en månad är det val till Europaparlamentet. Det jätteviktigt att alla går och röstar! På grund av det låga valdeltagande som brukar vara i detta val ser extremisterna sin chans att mobilisera sina väljare och på så sätt komma in i viktiga politiska sammanhang. Värsta tänkbara scenario är att medan sossar, vänsterpartister och alliansare ligger på sofflocket 7 juni går Sverigedemokraterna man ur huse och fixar mandat i parlamentet. Enda sättet att förhindra det är att så många som möjligt av oss med värderingar som innefattar människors lika värde går och röstar.

För mer info om valet: EU-upplysningen
För mer info om kandidaterna: Enkel guide till EU-kandidaterna

Hej jag heter Ego, Alter Ego

Idag har jag klippt av mig håret. Helt oväntat och ganska kul kan man säga. Ja, det är väl typ det som hänt den här veckan... För övrigt har jag varit allmänt muppig idag och gått in mitt alter ego som avskyr folk som inte sköter sig. Mycket konstruktivt att gå i taket över baristas som skiter i sina kunder men tar 35 spänn för kaffet, folk som inte fattar att de ska stänga dörren efter sig, trasiga toaletter och annat som kommer i min väg. Känner mig lite on the edge på något sätt. Nu blir det dock svensk indiefilm med vännerna. Till det hemmagjord sorbetglass på rabarber från odlingslotten. Mitt nya alter ego har gått och lagt sig.

Otäckt

Idag träffade jag en man med en för mig skrämmande människosyn.
Han ansåg att alla i Sverige har samma chans att lyckas. Han ansåg att de som inte tar sin chans får skylla sig själva. Han vill inte slösa en enda krona eller en enda minut på att hjälpa dem på något sätt vare sig via skatter eller välgörenhet. Det är läskigt att möta sådana människor. Jag blir nästan mållös. I ett ögonblick stod jag som fastfrusen medans hans argument sjönk in. Sedan sa jag: Jag håller inte med dig och kommer aldrig göra det. Hoppas du får en trevlig dag. Sedan vände jag mig om och gick.

Och tro nu inte att jag inte pratade för min sak. Innan jag insåg att han var en verklighetsfrånvänd ond människa argumenterade jag mot honom. För att alla människor behöver olika stöd för att lyckas. Att alla behöver olika skyddsnät. Att alla visserligen har chans att t ex plugga vidare i dagens Sverige. Men det är en vidöppen klyfta mellan mina chanser och en jämngammal invandrad tjejs chanser. Det är så det är. De som säger annat lever i en falsk verklighet.

Vänskap

Vi ligger på golvet, du och jag och bara är. Tillsammans. Enkla och hela. Kliar varandra på ryggen en stund. Vi pratar om hur livet egentligen fungerar. Vi kladdar ner våra drömmar med bläck. Dina fingrar klättrar på min rygg. Jag vet att det alltid kommer att vara så här. Dag ut och dag in är det du och jag mot världen. Under dagarna kryper hoten närmare. Skoldagen är full av bästisar, snygga killar och socialt spel. En minut efter att jag kommer hem ringer du. Allt är som vanligt igen. Idag cyklar vi upp till IP och du gör mål på mig; varje gång. Efter fem mål har du bevisat din poäng och vi lägger oss ner i gräset. Det är snart sommarlov. Hur känns det egentligen när du blir så där arg som du blev på fröken idag? undrar jag. Du svarar att du inte riktigt vet. Men du vet att du inte kan hejda det. Att det väller fram och att du ångrar dig. Ångrar dig varje gång. Jag kramar dig.

STOP!

Idag har jag slutat stigmatisera mig själv. Det blir liksom lättare då trots att jag sitter fast djupt. Jag får helt enkelt börja jobba på att ta mig ur fällan. För er som inte är insatta i vad kvinnofällan innebär kan tänka på det en stund så förklarar jag det kanske snart. Nu ska jag äta lunch!

JAG ÄR KVINNOFÄLLAN PERSONIFIERAD




fan...

Riktigt eller på låtsas?

Ibland drabbas jag av ett moment av tvivel.
Är jag verkligen stressad för att jag är det eller för att samhället lägger det på mig? Störs jag av min mobil (strålning och stress över att alltid nås) för att jag verkligen påverkas av den eller är mina känslor ett resultat av mängder av artiklar i "må bra"-tidningar?

Det blir till en hönan- och ägget diskussion som virvlar runt i huvudet på mig.

Detta hände mig idag när jag väntade på bussen.
Jag snöade in på att det faktiskt är sjukt stressande och dåligt för hälsan att alltid ha mobilen nära till hands. Det var som att mobilen brände mig där den låg i jackfickan. Jag tänkte att "shit, jag är bara en produkt av media". Jag tänker ofta att media och marknaden skapar problem och behov hos oss för att vi ska komma på att vi ska konsumera något nytt. Må det så vara spa-helger, spikmattor, handsfree eller yogakurser.
På senare tid har dessa inre dueller dock slutat med att jag kommer fram till att det kvittar. Det kvittar om det är jag som genuint upplever och känner något eller om det är media som lagt det epitetet på mig för jag kommer aldrig kunna utröna vad som är vad. Och hur som helst så känner jag känslan och mår jag dåligt av den bör jag göra något åt den. Ögonblicket av tvivel är över. Jag går på bussen. Tittar på klockan och inser att jag kommer komma för sent till jobbet. Pulsen stiger...

En princip för alla?

Det stod en kvinna utanför Åhléns igår och sålde de hemlösas tidning Aluma.
Jag köper av princip alltid tidningen när försäljaren är kvinna. De flesta försäljarna är män precis som de flesta hemlösa är män så oftast blir det att jag först köper tidningen av en man. I stort sett varje månad blir det så att jag köper två tidningar.

Hemlösa kvinnor har om möjligt en ännu sämre tillvaro än de hemlösa männen. De har ofta ingenstans att ta vägen där de kan få hjälp efter sina behov och få vara i fred från sexuella trkasserier och våld från män. Män och kvinnors behov skiljer sig åt på flera sätt och samhällets insatser för hemlösa med missbrukarproblem och ofta psykisk sjukdom är helt anpassad till män. Med undantag till separatistiska verksamheter som t ex boende för enbart kvinnor.

Det är en av anledningarna till att jag alltid köper Aluma av kvinnor.
Den andra anledningen till att jag har köpt de hemlösas tidningar regelbundet i både Stockholm och Malmö är att de helt enkelt är väldigt bra.

Gå in och läs på nätet, köp en tidning eller två eller fixa så att din arbetsgivare blir prenumerant.

Aluma

Situation Sthlm

Mums!

Första skörden är gjord på lotten!

Nu väntar rabarberpaj med vaniljvisp.

God kväll!