Vampyrfrossa

Sommaren 2004 låg jag utomhus i en stockholmsförort och sträckläste John Ajvinde Lindqvists "Låt den rätte komma in". Välbekanta förortsmiljöer fick nya invånare när vampyrerna flyttade in. Det är en sån där läsupplevelse som man kommer ihåg. Jag kommer ihåg var jag var när jag läste, kommer ihåg vad jag kände och tänkte.

Igår såg jag filmen på bio. Jag hade höga förhoppningar och gick dit med skräckblandad förtjusning. Det kan ju, som vi alla vet, bli väldigt fel när bra böcker blir film. Men jag hade inte behövt vara ororlig för det jag fick se var den bästa film jag sett på väldigt länge. Bästa film ,alla kategorier. Sjukt bra foto, stämningarna var fantastiska, skådespelarna också.

Så ska man läsa boken eller se filmen? Måste du välja, så ta boken. Men mitt tips är att du gör både och.

Den inre kretsen

Att vara allierad med chefen har jag tänkt som något mycket positivt.
En stabil känsla. Tryggt som en varm hand i min.
Men i verkligheten känns det faktiskt något betryckande.
Säkert men ändå inte. Oklart.
Inget mandat ger mig den rätten.
Bara att jag (och ett par till) är lite smartare.
Lite mer intressanta.

Ja, så måste det vara.

Din hand i min. Jag håller hårt.

sömnlös

Rosorna på tapeten lugnar mig.
Det känns trevligt att studera dem.
En stund.

Den fula IKEA- cylindern med alla våra underkläder och strumpor i hänger och svajar lite i draget från fönstret. Den är turkos och jag undrar vilken natt vi ska vakna av att kardborrefästet lossnar från vår nedtyngda gardinstång.
Jag räknar till 20 och tänker att den kommer lossna just när jag tyst mumlar fram de sista siffrorna.
Det gör den inte.
Trots att jag räknar till både 20, 50 och 100.

Byter rum efter några timmar hopplöst snurrande i den delade sängen.

Skönt med svalka och plats att röra ben och armar.

Studerar hur morgonsolen till slut börjar spela mellan persiennerna.
Slumrar sakta in i en sista episod av lösryckt sömn.

Just denna sista stund brukar vara den som skulle kunna varat längst.

Storslaget

Har kommit en bit i mitt tänkande och funderande på vad framtiden bör handla om. Men fortfarande; SÅÅÅÅ många möjligheter, så LITE tid.

Starta eget, Resa, Plugga, Ha ett "redigt" jobb, Jobba ideellt, Träna, Dansa.

Men nog stress och nu till drömmarna.
Har en kompanjon som jag tror starkt på.
Vill satsa, göra något jag inte säkert vet hålller.
Kasta mig ut i helt okända terränger och se om någon vill hjälpa mig fram. Vill de inte så kämpar jag på ändå. Till slut tror jag på att det kommer gå bra. Det brukar göra det och ska fortsätta göra det. Det är min plan. Planen är redan på gång men än krävs med mycket till.

Mod, flyt, duktiga hjärnceller och positivt tänkande.

Tror det kan lösa sig det här.