Bubblan sprack och ut rann slemmet som var kvar av våra gamla minnen. Det rosa skimret föll platt till marken och stråkarna tystande. Kvar stor två nakna individer och blinkade i motljuset. Ögonen sved och lemmarna värkte. Dags att vända blad. Dags att gå vidare. Dags att låta pusselbiten som är du ligga still på sin plats och fylla sin funktion. Funktionen i en väv av upplevelser som tillsammans bildar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar