Gubbslem

Ofta pratar jag om dem som om jag hade mött flera tusen.
Ofta höjer jag rösten och känner mig retlig och irriterad.
Ofta blir jag röd i ansiktet och vill utplåna dem.

Alla dessa gubbslem. Fy fan.
Det är som med hönan och ägget. Kom gubbslemmet eller feminismen först? Vem skapade vem? Vem livnär sig på vem? När jag tänker på det blir jag lite filosofisk, min ilska rinner av mig för en stund. Men vänta nu, klart slemmen kom först. Utan dem hade feministerna inte behövt vara så arga.

Efter fyra dagars kurs med ett gubbslem av värsta sorten är jag mentalt slut. Vissa säger att jag inte ska kämpa emot så hårt. "Bry dig inte, då har de ju vunnit". Men jag kan inte hålla med. Att inte bry mig ligger inte i min natur. Har i mitt korta så kallade vuxna/yrkesverksamma liv råkat ut för en handfull män som utan några tivivel är äkta översittare av den gamla skolan. De behärksar härskarteknikerna som om de vore födda (?!) till det och använder dem mycket skickligt till att trycka till sina offer.

Jag tror gubbslemmen kom först men jag tror de kommer dö ut med 40/50-talisterna. När det väl är klart får vi i stället en annan typ av trista typer av precis samma sort. Skillnaden kommer bara vara att slemmen nu utgörs av lika delar män som kvinnor. Feministerna har kommit i kapp och vissa män har taggat ner. Allt jämnar ut sig till slut. Jämställdhet är alltid värt att kämpa för...

Gubbslem eller kvinnoslem - oavsett vilket är de svåra att stå emot.
Nästa gång jag råkar ut för det tänker jag inte vara tyst/taktisk/strategisk. Någon gång måste vi ju stå upp för oss själva och inte bara koka inombords.