Genom en springa i persiennerna strålar solen. Det ser ljust och varmt ut utomhus. Ligger under täcket som är alltför tjockt. Jag vill inte gå upp. Det är som ett eget universum här. Väggarna är solgula och de strålar mot mig. Jag drar täcker över huvudet och blundar hårt. Drömmer om att musik börjar spelas ur stereon, underbara toner. Drömmer om uppdukad frukost på bordet i köket. Frukt i skålarna. Vaknar till igen, en halvtimme har gått sedan solen väckte mig. Jag drömde att jag hade en brun pitbull som var hur mysig som helst. Telefonen ringer, det är en vän som jag älskar. Mycket. Hon är ledsen och hon säger att ingenting kan trösta henne. Jag tror henne och gråter jag med. Medan hon pratar drömmer jag om gråa, dimmiga dagar. Tråkiga, ledsamma dagar. Jag säger att det kommer göra ont länge. Att kärleken inte försvinner bara för att den är slut. Vi lägger på och jag känner mig ängslig. Kärleken tycks alltid flyktig och människorna skenheliga. Somnar om med gråten i halsen och bestämmer att jag inte ska gå upp idag. Tio minuters hetsig sömn senare väcker hungern mig. Jag lyfter på täcket. Lyssnar, sneglar ut i köket. Ingen musik och inga skålar. Kommer ihåg löftet till mig själv om att inte gå upp ur sängen men inser att det är omöjligt. Sätter ner ena foten på det kalla golvet. Tar ett skutt till mattan en bit bort. Sätter på radion. Musik strömmar mot mig medan jag drar på mig raggsockorna och tjocktröjan. Jag minns med ens varför jag inte kan ligga i sängen hela dagen. Det gula universumet lyser mot mig. Jag är lycklig.