Han går långsamt, mödosamt vägen fram. Flera gånger om dagen. För att köpa en mjölk, lämna in en tipsrad eller bara prata med tjejerna i kassan. Det blåser en kall malmövind och under den slitna gröna jackan syns bara bar hud. Hans skor har denna väg vandrat mer än tusen gånger och protesterar mot att än en gång behöva trampa över fimpar och ingrodda tuggummin på den stressade gångbanan.
Jag möter honom som så många gånger med käpp i handen och mjölken i den andra. Som så många gånger innan hejdar han mig. Säger något perverst som jag skulle kunna anmäla honom för. Som så många gånger förr går jag förbi som om han är osynlig. Bakom mig hör jag sen hur nästa unga tjej blir föremål för hans pilska tunga. Jag tänker att han ser värre ut än vanligt. Att han nog inte har några anhöriga som skulle märka om han dog hemma i sin vanvårdade lägenhet.
Nu har han slutat vandra.
Var en månad sen jag såg honom sist. Gubben med käppen och en fäbless för unga kvinnor. Vad gör han nu? Har någon hittat honom död? Ligger han på sjukhus? Jag kollar efter honom varje dag när jag åker samma väg; som så många gånger förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar