Hästpojken släpper ny skiva och håller en av sina flummiga intervjuer.
Han menar att bra musik kräver dekadens.
Skapandekonsten livnär sig på tärande ångest och brustna hjärtan - inte någon nyhet kanske men väl värt en text som denna för det är livsviktigt för många att det ur dekandensen föds vackra skapelser vi kan njuta av.
I samma stund som jag insåg att Jocke Berg i Kent blivit småbarnspappa och antagligen ägnar mer tid åt att byta blöjor och prata bebisspråk än att se livet i svart blev deras musik ointressant. Den deppiga jargongen kändes påklistrad och konstlad. Det samma gäller Håkan Hellström men skillnaden med Håkan är möjligtvis att hans sånger blivit gladare sen han träffade kärleken. Konstnärerna behöver lida för min skull. Jag vill att texter och musik ska tränga igenom mitt medvetenade, bränna små hål på ytan av mitt hjärta och få mig att känna mig levande. Ja, jag tror att vi som är lite svåra av oss behöver höra att det finns andra svåra människor där ute. Med egen en ångest och svåra funderingar om livet. Det är till en svartmålande Regina Spektor jag vänder mig när det blåser hårt, eller till en sargad Dylan. Deras elände får mig att tänka i nya banor och några vackra ord får mig plötsligt att flyga fram i stället för att nästan drunkna. Livsviktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar