Ibland är jag övertydlig.
Orden rinner ur mig. Behovet att förklara varenda tankegång som lett fram till ett visst beslut går ibland inte att kväva. Efter ett par trevliga timmar på en krog och en halvliter öl senare tränger behovet på. Jag biter mig i läppen. Sväljer. Protesterar mot lusten att spy ut helt orelevanta förklaringar, känslor och invändningar. Till slut brister det. Jag babblar och min vän lyssnar tålmodigt. "Först kände jag så här att jag inte ville ta en öl, jag ville bara vara hemma med er och dricka te somv i hade bestämt från början, sen när jag bestämt mig för att inte följa med ut blev jag så himla rastlös och bara sur men ville så klart inte ändra mig. Fredrik var bara trött efter jobbet då kändes det helt tomt och tråkigt. Jag försökte tänka att det skulle vara mysigt att vara hemma och softa men det är jag ju hela tiden nu när jag inte jobbar. Så till slut var jag tvungen att tvinga mig själv att byta om och snygga till mig för att bli pepp på att gå ut för jag vet ju egentligen att det är det bästa och att det alltid blir sjukt trevligt och kul. Sen gick jag bara liksom fast jag inte ville och gud vad trevligt vi har haft det ikväll alltså."
Snacka om att döda stämningen med överflöd. Snacka om att vara övertydlig som den sämsta poeten. Mitt huvud är överfullt, därav detta beteende. Tänk som det kan va. Tur att jag är ganska bra på att bygga upp stämningar också. Tur att jag är hyfsat bra på att skriva dikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar