Samtalet trevar.
Långa tystnader.
Jag fyller den inte.
Du fumlar efter orden. Undrar vad som är ok.
Jag blir sorgsen av vårt haltande skådespel.
Som så många gånger.
Jag håller igen. Strör inte artighetsfraser kring mig.
Som jag gjort hela mitt liv.
Upprätthållande av det evigt fallerande.
Men nu; tillknäppt.
Dags att lägga på, det går inte att hålla ut längre.
"Ha det bra, vi hörs i veckan."
...för ännu ett samtal utan innehåll.
Då kommer jag antagligen spela min roll igen.
Den tomma tystnaden är för jobbig, för oss båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar