Gnistror och magi

Dagar kommer och dagar går och jag blir inte riktigt klok på hur man ska se på det där. Sedan jag flyttade hemifrån för nästan sex år sen har jag levt livet i perioder. Ofta mycket kort perioder. Det har handlat om att påbörja, avsluta och gå vidare till nästa period. När jag är i en period som jag inte är helt nöjd med räknar jag dagarna och tänker att det bara är för tre månader eller att det bara en månad kvar. När jag stormtrivs fasar jag den dagen då perioden ska ta slut. Problemet med att leva på det här sättet är som smarta läsare säkert kännt på sig att det är ganska svårt att leva i nuet. För det ska man göra, har jag hört... och jag tror faktiskt också att det ligger något i det.

När jag har jobb/relationer jag inte gillar, vilket jag har haft flera av dessa perioder har det mest handlat om att stå ut. När jag tänker på det blir jag mörkrädd. Hur många dagar har jag bara "stått ut"? Hur många sådana dagar kommer inte komma? Inget är roligt, utvecklande, intressant och inspirerande hela tiden. Inte ens livet. Speciellt inte livet, säger en vän till mig. Men vad handlar det om då? Om svaret är att uthärda alla dessa tråkiga dagar så vet jag inte riktigt om jag vill vara med.

Livet är vackert, det vet jag och det är det jag kräver. Jag vet att livet har förutsättningar att spraka och gnistra av magi. Höga krav är ingen nyhet för mig och jag vet att dem tär. Men shit, höga krav kan faktiskt göra en usel dag lite vackrare ibland och göra så jag kan klappa nuet på ryggen medan jag går där bredvid.