Hela veckan har känts som en enda lång bakfylla.
Segt och långsamt är ordet.
Tiden springer och jag står still.
Uppgifterna hopas och jag famlar i mörkret.
Helgen kunde inte komma mer olägligt.
Eller lägligt.
Jag tänker proritering och finner att inget kan prioriteras bort.
Jag vet att det inte är sant. Men känslan är lik förbannat sådan.
Om 30 minuter ska jag sluta jobba.
Sova står högt upp på min att-göra-lista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar