söndag, augusti 29, 2010

Tillfälligt förfall

Som invärtes blåmärken letar sig stickningarna fram
Som elaka tjuvnyp kommer smärtan utan förvarning
Stjälper omkull mig på golvet
Naken och svullen
Oförmögen att resa mig upp

Lakanen klistrar sig mot kroppen
Ledan sliter i själen
Tristessen utarmar kärleken

Ovisshet är blindhet inför framtiden
Blåmärken är ömma smärtpunkter som påminner om liv - och död

Det finns inget slut på lyckan
men det finns tydligen en paus-knapp

1 kommentar:

Nina sa...

Åh, kramar till dig min vän!