Allt är tillåtet i krig och kärlek. Det säger i alla fall nåt gammalt ordspråk som skräpar omkring. När jag har betett mig svinigt dåligt mot någon kärlek har jag rättfärdigat mitt handlande med den där märkliga meningen. "Jag var i alla fall ärlig" är en annan favorit i sammanhanget. Vad som drivit mig till att bete mig sämre än någon människa rimligtvis borde göra mot någon annan har för det mesta varit rädsla, respektlöshet, ren dumhet, rastlöshet, osäkerhet, avundssjuka, svartsjuka och andra svarta krafter som har små gömmor inom mig. De senaste åren har jag genomgått en rasande utveckling och jag har blivit bättre på att slå ner dessa krafter men samtidigt har jag blivit bättre på mina försvarstal...
Jag återkommer hela tiden till det här.
Dels riskerar jag ständigt att göra saker jag inte riktigt kan stå för på grund av att jag ständigt omges av kärlek, vänner och alla andra. Det gör vi ju alla. Man måste vara på sin vakt. Vara en bra vän, partner, medmänniska. Det är oftast inga problem. Ibland snubblar man dock. Då gör det ont.
Efter mina grubblerier har jag kommit fram till att den gamla devisen inte får tas för sann. Det är inte helt ok att bedra, ljuga, prata skit, vända ryggen till, lämna utan att trösta...
Inte ens i kärlek.
Absolut inte i kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar