Tillfällig hjärtsvikt

Jag är ängslig. Sitter och vrider mig i soffan. Axlarna är högre uppdragna än rullgardinen i sovrummet och huvudet bankar. Ett hjärnspöke har satt sig som en upprepande tankebana i mitt huvud. Skivan spelar om och om igen. För varje repris späns mina käkar lite hårdare och jag går som på nålar. Att skjuta på saker som inte känns så bra är inget framgångsrecept, att få nej om något man gärna vill göra och sen inte kunna lösa problemet är heller inget drömscenario. Jag är nu mitt uppe i båda. Det banala är att inget av dessa problem är viktiga. De har inget med mig att göra egentligen, inte det som på riktigt är viktigt för mig i alla fall. Varför lägger jag då inte dessa problem framför mig, kollar på dem, konstatera att de är banala och försöker lösa dem efter bästa förmåga och sen lämnar dem?