Klockan är becksvart natt när jag väcks av min söta systerdotter som gråter över att hon inte vet hur hon ska ha det i sängen.
Klockan är fortfarande bäcksvart natt när jag väcks av min söta systersons hostande och snörvlande.
Klockan är tiiidig morgon när jag väcks av att alla andra (av någon konstig anledning) verkar vara klarvakna.
Klockan är inte riktigt lika tidig morgon när jag för, säg sjunde gången och tredje natten i rad, väcks av bubblande skratt och förmiddagspigga fötter som springer över golvet.

Jag sätter mig upp i sängen och ger upp. Som så många gånger förut inser jag att jag inte kan somna om en gång till. Öronpropparna kan inte föras djupare in i örats gångar.

I vilken annan situation som helst hade jag inte varit på mitt bästa humör denna morgon eller någon av de tidigare. Men vem kan motstå två så söta ungar? Det är ett enkelt pris för att få vara med dem då och då och se dem utvecklas. Det sägs ju att julen är tacksamhetens tid och jag är tacksam att jag får vakna till deras skratt några veckor om året.