Vid vårt långa fikabord sitter alla tillsammans och bredvid. Oavsett titel så snackar vi och samsas. Men idag tog en av de äldre kvinnorna sig rätten att himla med ögonen åt mig. Jag har haft en känsla av att folk himlar ganska mycket med ögonen åt vår lilla "unga" grupp, men jag har skitit i det eftersom jag inte konfronterats med det.
Har läst flera recensioner och krönikor angående Gustav Fridolins bok Blåsta! som beskriver min generation, 80-talisterna. Debatten i tidningarna de senaste dagarna har handlat om hur de äldre generationerna (miss)uppfattar sina efterföljare. Med den läsningen i bakhuvudet registrerade jag direkt när min äldre kollegas ögon höjdes till en tydlig gest om att jag minsan var... ja vad hon la in i sitt himlande vet jag ju inte. Men med tanke på vad jag sa tror jag hon tänkte: "typiskt, dom tror att allt ska vara roligt, du har ett jobb att sköta oavsett om det är kul eller inte."
Jag pratade om dagens arbetsuppgift som jag inte ser fram emot eftersom jag ensam ska göra något vi vanligtvis gör tillsammans. Jag sa: "Åh, jag som tog på mig att åka till Lund själv och jobba bara för att jag ville träffa en kompis där efter jobbet. Då hade jag haft något att se fram emot under dagen, men nu kan hon inte träffas."
Det föranledda alltså min äldre kollega att tydligt himla med ögonen och vända sig bort från gruppen jag satt i. Intressant tycker jag. Alla i min grupp förstod mig, det är inget konstigt och jag är inte lat, bortskämd eller bekväm bara för att jag vill planera min arbetsvecka så den blir så trevlig som möjligt. Läs den här debatten: Fridolin och Amelia Adamo och säg vad ni tycker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar